en dos av min glädje

Jag har tänkt på en sak. Eller tänkt och tänkt, jag har märkt en sak.
Jag vill inte längre vara sjuk, häromdagen hade jag en dålig dag och allt hela jag ville var att leta fram rakbladen och skära. Men så var det en liten del av mig som skrek att jag inte ville. Och jag kunde lyssna på den.
Det går inte att beskriva hur det kändes, ångesten blandades med hopp för att sedan bli till bara ångest igen. Jag tvättade mina händer i skållande vatten, jag försökte skriva av mig allt för att jag skulle kunna låta bli att skada mig och det funkade till en viss del. Men det som faktiskt funkar mest är att tänka på Niklas. Niklas är min teraput på dbt, och jag tycker verkligen om honom och jag blir bajsglad när han säger att jag är skitduktig. Så det funkar bäst av allt. 
Jag är faktiskt himla glad att jag bad om hjälp, och att jag tog emot den fast jag bara ville sluta leva. Jag är glad att jag har dbt och jag älskar att det faktiskt hjälper mig.
Det är nu en vecka sen jag skar mig, och innan det var det 2 veckor. Jag har alltså bara skurit mig en gång på 3 veckor, att gå till det från att skära sig nästan varje dag är ett rätt stort steg om man tänker.
Jag känner att folk börjar förstå mig, kanske är det för att det är lättare för mig att förklara nu. Och jag börjar förstå världen bättre och jag vill faktiskt leva i den mestadels av tiden.
Och till den som undrar, jag bryr mig inte ett skvatt om hur mina armar ser ut, jag tänker inte ta bort ärren för dom är en del av mig, dom har funnits på mig i år nu och tar jag bort dom försvinner en stor del av det som har gjort mig till den jag är. Så nej, jag tänker inte göra det.
Nu blev det väldigt långt, men jag behöver få förklara allting. Även om ingen läser, så för mig själv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0