Sjukdomen höll på att ta livet av mig inatt, sanna mina ord. Hade inte jag varit en sådan mentalt stark person (hahahahahaa) hade jag huggit huvudet av mig. Efter mycket om och men igårkväll somnade jag tillslut, vaknade upp ett x antal gånger under natten för att hosta upp allt slem. Vaknade på morgonen av att telefonen ringde, det var mamma och hon blev väldans orolig över att mina lungor pep när jag andades, sen ringde hon pappa och dom bestämde att jag skulle vara hemma.
För runt en timme sen gick jag upp, eftersom det kändes så hopplöst att sova med 10-minuters intervaller. Jag åt frulle, lyssnade på lite musik och sen vips, pling på dörren. Och vilka stod där om inte Cassi, Maja och Towe. Mindre trevligt var det att dom försökte få med mig till skolan. Men utan framgång, det var roligt.

Jag är förresten munter idag. Jag blir ofta så när jag känner att döden är nära, jag undrar innerligt varför ..