Jag klarar mig, inte mer. Jag kan inte ens se på dig utan att må illa.
Du verkar inte ens ha insett att du gjort fel.
Det handlar inte om att du vet, det handlar om att du inte gick till mig direkt.
Du hade tjänat mer på det än att göra som du gjorde.
Så vem är du att tala om för mig vad som är rätt och fel?
Jag vill bort från dig. Du verkar aldrig tröttna på att såra mig.
Något är fel när ens egen förälder ger en kalla kårar.
Jag kan inte lita på dig längre. Och jag hatar dig för att du tagit det ifrån mig.
För du har alltid varit den personen jag litat mest på.


Jag åker imorgon. Så det blir inget mer gnäll från min sida på ett tag. Kan vara ganska skönt att få slippa vara arg. Eller arg, jag tror inte att det är rätt ord. Men jag hittar inget annat ord, så arg får duga. For now.
Jag ska gosa ner mig i sängen med Eclipse nu.