Redigt less.

Jag har gett upp nu.
Fast egentligen gav jag upp för länge sen.
När du försvann raserades allt, inte på en gång men till slut.
Det som jag inte förstått på så länge förstår jag nu.
Varför jag lät allt kollidera på det sättet jag gjorde.
Varför jag i timmar kunde stirra in i väggen,
och varför jag skrämdes så mycket av vad jag såg.
Jag är lika rädd nu.
Tiden läker inga sår, tiden gör det värre.



Jag klarar mig inte utan mina mediciner. Jag gör inte det. Jag är arg och ledsen hela tiden, och ingen låter mig vara det. Det funkar inte. På måndag ringer jag min läkare för snart slår jag ihjäl någon.
Den enda som får mig att funka är Caspian, och tillochmed han tröttnar på mig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0