Min mor har verkligen tappat förståndet. Hon vill att vi ska umgås. Och inte nog med det, hon tycker att vi ska fiska. I full storm. Jag sa åt henne att hon har en man hon kan umgås med, men hon lyssnade inte. Hujedamig, jag börjar få lite klarhet över hur det kommer sig att jag behöver terapi.
Lina försökte döda mig imorse, genom att förgifta mig med parfym. Hon hade sprejat ner hela sig, och visserligen luktade det gott, men det hade luktat mindre i en parfymbutik. Hon sprejar på sig lika mycket som gamla människor. De har dock en anledning, det hela med att luktsinnet försämras med åren. Det har INTE Lina. Eller har hon kanske det? Herregud, hon kanske är en sån som åldras i förtid? Om några år kanske hon har fysiken av en 70-åring! Jag har tyckt att hon varit väldigt lat på sistonde.
Gud, jag undrar när jag ska få gå tillbaka till att tänka på mig själv. Nuförtiden gör jag inget annat än oroar mig för andra. Och det uppskattas inte ett dugg, kan jag passa på att tala om. Igår skrek mamma på mig, av ingen som helst anledning. Så beter sig inte riktiga mammor, ville jag säga. Men jag lät bli. Jag vet alltför väl hur hårt hon kan slåss.

Jag känner mig i stort behov av manlig kärlek. (Nej, inte bögkärlek.. kärlek från en man). Det närmaste jag har kommit till det på sistonde var när Caspian tryckte upp sin rumpa (full med både löv och något annat, som jag inte vill veta vad) i mitt ansikte och ville att jag skulle mysa med den. Det var inte långt ifrån att jag gjorde det, men man har ju sin stolthet. Och det finns vissa gränser. Jag drar min vid tidelag.
Mamma gav mig nyss en bit mintchoklad, antagligen för att gottgöra att hon är så elak. Jag tog chokladen, men jag tänker inte förlåta henne. Men med tanke på att jag inte ens gillar mintchoklad tror hon nog att jag har förlåtit henne. Merde. Den gav mig dessutom halsbränna.