Jag vet att ni tycker att det är äckligt. Att jag är äcklig. Ni tycker det, dom tycker det. Jag tycker det.
Att det jag gör mot mig själv är vidrigt. Det är det.
Men samtidigt som det äcklar mig får det mig att känna ett lugn som inte går att beskriva.
För en stund får man glömma allt, och i den stunden bryr man sig inte om konsekvenserna, om ärren som blir. Nej, man bryr sig faktiskt inte.
Men ändå, äckelkänslorna.
Ja, jag önskar att jag var lite mer som du. Att jag kunde hantera saker och ting lika bra som du kan. Jag önskar att jag var lika nöjd med mig själv som du är. Men det kanske är där felet sitter, att jag konstant jämför mig med dig. Jag vet att jag inte borde för vi är olika, men det är svårt att låta bli när du är så jävla bra.