Jag är dum.
Jag ville inte följa med, jag kunde inte, men ändå blir jag sårad över att ni åkte utan mig.
Jag förstår inte varför, det var jag som inte ville.
Men ändå. Jag vill ha er kvar, men snart kommer ni inse att jag är tråkig.
Och jag är tråkig för att jag inte kan göra saker när känslorna säger nej.
Jag kan inte kontrollera ångesten, jag vet aldrig om jag kommer kunna gå ut nästa dag, nästa timme.
Nu känner jag på riktigt att det går åt helvete, för jag kan inte göra nånting. Att bara gå ut och röka tar på krafterna, bara tanken på att umgås och skratta och skämta ger mig ångest. Inte tankarna i sig, utan det faktum att jag inte klarar sånt just nu.
Jag känner mig äcklig, äcklig och förstörd.
Jag vill hitta off-knappen.