never say never

Jag är så jävla less på människor just nu.
Riktigt jävla le.
Och det finns absolut ingenting man kan göra ensam, som jag känner för att göra.
Jag är redigt jävla irriterad på folk jag en gång beundrade, som jag inte kan förstå hur eller varför. Skärp er förfan, skaffa en hobby istället för att springa runt som små fjortisar och tro att ni är så jävla snygga fast ni är fula som stryk. Kom över er själva, för alla börjar bli jävligt less på er nu.
En emotext på det här, och jag är klar.

Jag är bakom stängda dörrar. Ingen kommer in, jag är inte tillåten att komma ut.
Jag tror inte inte ens att jag skulle kunna om jag fick. Du har mig i ditt grepp nu, jag är fast.
Ingen hör mina skrik, ingen hör när jag dunkar huvudet i väggen. Väggarna av betong.
Och det är bara jag som känner smärtan.
Och smärtan orsakar mig så mycket lidande. 
Snälla, ta mig härifrån. Jag ber dig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0