Jag känner mig så sliten, så bortglömd och hatad.
Och tiden har inte läkt några sår alls.
Råttorna gnager fortfarande i bröstet och huvudet fortsätter att snurra.
Paniken finns kvar, den följer mig överallt.
Nytt år, men kvar i samma jävla skit.
Och jag saknar allt jag haft, ni som gick. Och ni blir fler.
Jag kommer aldrig hinna reparera allt.
Döden har än en gång blivit en längtan, något romantiserat.
Det enda måstet som finns i mig.