Idag är det ett år sen jag skar mig senast. Och jag är stolt över mig själv, för då, för ett år sen, kändes det som en omöjlighet. Det har inte varit lätt. Jag har gråtit och jag har skrikit, och jag har önskat att jag fick dö. Men tack vare alla de människor jag älskar har jag också skrattat, njutit och älskat livet mer än någonsin. Och jag har levt. Det har varit det värsta och det bästa året i mitt liv hittils. Jag har lärt känna mig själv och insett att jag faktiskt är en ganska trevlig prick. Idag kan jag ärligt säga att jag älskar mig själv, och jag älskar mitt liv. Jag har inga tankar om att jag inte vill leva längre, och jag har definitivt inga tankar på att skada mig själv. Jag dansar efter mina egna toner nu. Och det känns så jävla bra.
Det finns vissa personer som jag känner har hjälpt mig extra mycket, som har stöttat mig även när jag inte förtjänat det och som har fått mig att se saker och ting på ett annat sätt. Och på något sätt vill jag säga tack, men jag vet inte riktigt hur.
Utan min mamma hade jag aldrig klarat det. Hon har varit den som kämpat för min rätt till vård och till ett liv, och hon har alltid funnits där, oavsett. Det kan jag aldrig tacka henne nog för, men jag försöker varje dag. På nåt vis är jag glad att allt hände, för jag står så nära min mamma idag och det skulle jag inte byta mot någonting i världen.
Min pappa, som inte alltid har varit den mest stöttande personen i världen, men som har bättrat sig. Jag skulle inte klara mig utan honom.
Mina systrar. Ni har gjort så mycket att jag inte ens kan skriva allt. Jag älskar er mer än ord kan beskriva.
Uffe, för alla gånger du har fått mig att skratta så jag kiknat och för alla gånger du har funnits där vill jag säga tack.
Towe, du är världens bästa vän. I motgång och medgång så vet jag att du stannar. Du är värd hela världen.
Susanna, min mini-mamma som alltid tar hand om mig och som säger åt mig vad jag ska göra. Du är guld, hjärtat. Jag hoppas du vet hur mycket jag älskar dig.
Linn, mini-mamma nummer två som ser till att jag inte gör något dumt. Du är en underbar vän och jag älskar dig.
OP09, ni förgyller mina dagar.
DBT-gruppen, tack för den tid jag fick med er. Jag kommer aldrig glömma hur kul vi hade tillsammans. Jag saknar er.
Och sist men inte minst; Niclas. Det finns så mycket jag skulle kunna skriva, men jag skriver bara tack. Som Jenny sa; det är han och jag som gjort grovjobbet.
Jag älskar er alla.