20:06
Ja, och idag var det dags att pallra arslet till Märsta igen. Fyfan. Jag trodde att jag skulle finna nån glädje i att komma tillbaka, men icke. Kul att träffa klassen igen förvisso, men det hade jag hellre gjort på ett trevligare ställe, typ Auswitch. Det var ju inte sådär jävla lockande att sitta dötrött på lektion med en lärare som kan ha den mest irriterande rösten i hela Europa. Dock kände jag ren lycka när Poa gick in i matsalen. Innan han hann sätta sig vid bordet utbrast jag "JAG HAR SAKNAT DIG!", helt utan att rodna. Och jag menade det, ända tills engelskan började och han tvingade mig göra nationella. Fyfan.
Och nu har jag tagit mitt småätande till en helt ny nivå; jag smygäter. För nån timme sen var jag så sötsugen att jag rotade fram en bulle ur frysen, och för att ingen skulle se att jag hade ätit den gömde jag bullpappret under ett paket korv. Det är ju faktiskt ganska tragiskt.
Jag känner att jag inte kommer kunna hålla mig vaken många minuter efter Desperata hemmafruar, även om jag borde njuta av min ungdom så mycket jag kan nu de senaste dagarna. På lördag tar den slut, och jag kommer inte längre kunna komma undan med saker som att peta upp pärlor i näsan. Det är tufft.

Jag känner att jag borde skriva någonting om MCR, men jag har seriöst inget att säga. Annat än att det var så jävla underbart, och definitivt en av höjdpunkterna i mitt liv än så länge. Men det spelar ingen roll vad jag än säger, man måste ha varit där för att förstå magin.

Nu hörde jag ordet "popcorn" från vardagsrummet, så jag ska pallra mig dit och se om de är helt brända, eller om pappa tvingade Lotta att poppa. Jag hoppas att alla dönickar som säger att jag bloggar sämre än Kissie är nöjda nu, för det var varit rätt ansträngande att skriva när ögonen åker i kors 31. Adjöken!